Världen: ett sorts internet, fast fan ta mig ännu jävla mer mystiskt

Hittills i serien har jag skrivit om många olika öden och äventyr. Allt från läskiga Youtubeserier via knäppa twittrare till bottenlösa hemsidor har kommit med, och det har också varit meningen. Temat ”Internets största mysterier” är medveten löst i kanterna, detta eftersom jag har velat kunna sträcka mig åt alla håll så mycket som möjligt. Idag kommer jag dock begå ett direkt brott mot temat och faktiskt blogga om den verkliga världen istället.

Internet är nämligen som konst: en högperceptiv spegling av vår samtid. Den uppfattar alla vridningar, förstorar och sätter fokus på maktskiften och tidstecken. Som en vattenvirvel kan ett viralt fenomen, en meme, vara ett tecken på förändringar såväl över som under ytan. Det är därför det inte bara är intressant med konstigheter på nätet, som jag mest fokuserat på hittills, utan också konstigheter i vår verkliga värld. För de delar ofta beståndsdelar med, och låter sig inspireras av, varandra.

Den gode Anders

Ta till exempel Anders Andarve, en fotograf som är verksam i Göteborg och som nått viss uppmärksamhet på grund av hans kritiska inställning till Stampenkoncernen i synnerhet och världen i allmänhet. Andarve är vidare känd för huvudsakligen kommunicera denna kritik via flitiga härjningar i Resumés och Dagens Media kommentarsfält. Han har med andra ord gjort sig ett namn genom att dyka upp lite varstans med underliga meddelanden. Precis som fallet är med Toynbeeplattorna. De registreringsskyltsstora plattorna började upptäckas i Philadephia, USA, i slutet av 80-talet och poppar än idag upp i olika orter i USA. De innehåller alla någon variant av följande budskap:

TOYNBEE IDEA
IN Kubrick’s 2001
RESURRECT DEAD
ON PLANET JUPITER.

En typisk toynbeeplatta

1994 skrevs den första artikeln om fenomenet i tidningen The Baltimore Sun, och sedan dess har det fungerat som en av alla underlig men roande små oförklarligheter som världen bjuder på. För oförklarligt är det, åtminstone i den mening att ingen vet vem som i över 30 års tid gått runt och fäst dessa linoleumplattor i marken. Teorier har funnits att det var en snickare vid namn James Morasco, men flera nya plattor har upptäckts efter hans död 2003. En dokumentärfilm från i år, Resurrect Dead: The Mystery of the Toynbee Tiles, som rönt framgång på filmfestivaler världen över lanserade idén att det var philadelfiabon Severino ”Sevy” Vern som under namnet James Morasco gjort sig skyldiga till plattorna. Men än så länge vet ingen exakt vem som spritt dessa små betongens parenteser. Eller varför. Men, precis som Anders Andarve fortsätter sprida sina foliehattretoriska anklagelser mot Stampen, regeringen och världen fortsätter ändå Toynbeeplattorna dyka upp.¹

Detta är fakta som jag, en inte särskilt berest svensk snubbe, inte skulle ha någon aning om om det inte var för internet. Den här sortens historia sprider sig självklart väldigt bra via nätet, eftersom den har alla ingredienser för att bli en legend. På det här sättet är nätet, som jag fastslagit tidigare, den bästa storytellern av alla: den tar fasta på och vidareför alla dessa sjuka saker som vi annars inte skulle känna till.

Ett lite mer känt fenomen av det här slaget är number stations. Number stations är radiostationer som sedan andra världskrigets slut återfunnits världen över, och som på regelbunden basis skickar ut olika kodade meddelanden, ofta inledda och avslutade av små melodislingor.

Dessa meddelanden skickas ut emellanåt från stationer på alla möjliga frekvenser, platser och språk. Det spännande är att inget företag, regering eller organisation världen över någonsin har tagit på sig ansvaret för någon av sändningarna. Det finns bevis som stödjer den allmänt vedertagna teorin att nummerstationerna är staters sätt att kommunicera med sina spioner. En representant för handels- och industridepartementet i Storbritannien ga 1998 tidningen The Daily Telegraph den hemlighetsfulla kommentaren ”These [nummerstationerna] are what you suppose they are. People shouldn’t be mystified by them. They are not for, shall we say, public consumption”. Som om det skulle minska intresset för dem.

Det går att dra mängder med paralleller mellan nummerstationer och Internets underligaste hörnor. Som jag konstaterat tidigare finns det en mängd underliga hemsidor som till synes ingen disponerar över. De bara finns där för besökare att fascineras av. På samma sätt är nummerstationerna den mer verklighetsnära världens namnlösa avsändare. Med lånad röst kommunicerar de ansiktslöst med alla som vill lyssna, och bara några få utvalda förstår vad som faktiskt sägs.²

"Slow down"

Naturens egna nummerstationer är desto mer oförklarliga. Det finns faktiskt en hel Wikipediakategori om dem: Unidentified sounds. På det säregna formella språk som uppslagsverk avhandlar fenomen som anses pseudovetenskapliga radar de upp de inspelningar som finns av jordens oförklarliga hojtningar. Till exempel bloop, ett extremt kraftigt ljud som någonting 1997 utstötte djupt under Stilla Havets yta. Eller slow down, ett ljud som spelats in flertalet gånger sedan 1997. Namnet kommer av att det minskar i frekvens över de 7 minuter det varar, och det har också lett till gissningar att det har sitt ursprung i ismassor som flyter över land. Men även här är den faktiska orsaken till ljudet okänt. Och det är nog det mest spännande med det hela: det spelas in ljud, här, i vår värld, som är så starka att för att eventuellt djur ska kunna utstöta det ska det vara mångdubbelt större än blåvalen, det största vi idag känner till. Det går att koppla ihop med legender om spökande telefoner, TV-apparater och datorer. Den grundläggande frågan är, oberoende av var eller vem vi är, i såväl fallet med nummerstationerna som med de oidentifierade ljuden: försöker något kontakta oss?

Men som bekant finns det mer än bara fantasieggande, lite mysrysiga saker att hitta på nätet. Det som följer är något av det hemskaste jag hört i hela mitt liv. Det överstiger vida Flashbacks Mondo, Gore & Bizarre-del (som jag inte rekommenderar för de som inte vill kräkas rätt ut). Det är den 45 minuter långa inspelningen av det fruktansvärda massjälvmord som sektens The Peoples Temple begick den 18:e november 1978, känt i efterhand som massakern i Jonestown. Hela processen, där 909 personer drack eller tvingades dricka en vindruvssmakande cyanid- och valiumblandning, spelades in av Jim Jones, sektens ledare, och det bandet hittades av FBI under den påföljande undersökningen. Och nu finns det på internet. Lyssna absolut inte på det om du inte är absolut övertygad om att du vill, eftersom att det innehåller de fruktansvärda ljuden som bara död och sorg kan få människor att uppbringa. Men vill du verkligen så finns det här.

Och såhär fortsätter det. Skulle jag i detta inlägg ta med alla sjuka fakta jag hittat enbart via nätet skulle det fortsätta i evighet. Det riktigt intressant är väl egentligen hur nätet behandlar detta. Konspirationsforum öppnas där diskussionerna går oerhört varma, och hela hemsidor dedikeras åt vart åt ett av fenomenen. Du är aldrig längre än en googling ifrån en uppeldad diskussion där fakta blandas med helt knäppa teorier. Är toynbeeplattorna till för att planera atombombningen av Jupiter? Är the bloop i själva verket ljudet av det legendariska Lovecraftmonstret Cthulhu? Och var Jonestown-massakern ett misslyckat tankekontrollsexperiment planerat och genomfört av CIA?

Fantasierna är ändlösa. Men det är världen också. Och det är ett ekosystem som passar internet, och mina fritidssysselsättningar, synnerligen väl.

 

 

 

¹ Vill du läsa hela historien, och lite fler tankar och teorier om Toynbeeplattorna? Läs Damn Interestings utmärkta artikel om saken, eller Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan.

² Underbara Billy Rimgard har faktisk skrivit mycket mycket bättre än jag om number stations – här och här. Läs!

7 reaktioner på ”Världen: ett sorts internet, fast fan ta mig ännu jävla mer mystiskt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *