”Red room” eller Flashfilmen som ledde till ett mord

Stillbild ur legendariska "Hatten är din"

Det tidiga 2000-talet var flashfilmernas guldålder. Svensktolkade mellanösterhits som Ansiktsburk och Hatten är din firade triumfer, och fick till och med, trots att hela humorn i dem ligger i den svenska ”översättningen”, mängder av visningar i den engelsktalande världen. På siter som Newgrounds och Apelsin.nu fick man sin dagliga dos randomhumor mättad, när som man satt och käkade chips under en paus från legobyggandet. Till mina favoriter hörde Beebo the cat-serien och den odödliga Internet killed the video star. Ville man ha poänglöshet på gränsen till ett genialt vakuum att garva åt gick man in och kollade om en ny Super Mario Långben-film hade kommit upp. De ihopklippta Disney-serierna som dubbats med Microsoft Sam-röstens mest ärliga försök att säga de konstiga svenska barnsligheterna framstod redan då som mästerverk, och med tiden har min beundran för skaparna Simonize och Woodgrove bara växt. Det var perfekt postironi – helt meningslöst, men med en extrem fingertoppskänsla i vilken meningslöshet som passade efter vilken. Jag minns hur man satt med ett krassligt modem som krävde typ en halvtimme för att ladda en treminuters filmsnutt. Man accepterade det gladeligen. Så bra var det. För er som inte haft turen att växa upp med Super Mario Långben lovar jag härmed att någon dag skriva ett inlägg om det, och inviga er.

Alla flashfilmer var dock inte till enbart för att roa tolvåringar som hade tröttnat på ankeborg.egmont.se, som Kalle Ankas dåvarande hemsida hette. De första filmerna vars enda syfte var att skrämma skiten ur en medelst ett plötsligt framhoppande läskigt ansikte hade redan börjat födas, varav det främsta exemplet kanske är den läskiga bilreklamen. Men japanerna hade naturligtvis kommit ”längre” än oss. Kring hösten 2003 började flashfilmen red room börjat få publik. Den är på japanska, varför jag tänkte förklara innehållet i en kortare utläggning.

Protagonisten i filmen, låt oss kalla honom Lars-San, är i skolan och diskuterar en urban legend med en vän. De har hört att om man går in på en viss hemsida så ska en konstig popup ställa frågan ”Gillar du -?” (あなたは—好きですか? Anata wa — suki desu ka?). Stänger man då ner den popupen så kommer man dö. Lars-San är skeptisk och går hem och söker upp sidan de pratat om. Han får upp popupen, stänger bestämt ner den – bara för att se den poppa upp igen. Han lämnar hemsidan och går in på en av hans egna favoritsidor istället, men popupen följer med. Varje gång den hoppar fram säger den med samma ljuva barnstämma ”Gillar du -?”. Ju fler popups Lars-San klickar bort, desto konstigare blir rösten, och med stigande skräck inser han att den säger ”Gillar du det röda rummet?”. Popupen försvinner sedan, men på skärmen laddas en annan hemsida än den som Lars-San var inne på tidigare. På röd bakgrund står en massa namn skrivna med svart text. Han scrollar ner, och längst ner står hans väns namn, vännen han diskuterade med förut. Plötsligt tar två händer tag i honom bakifrån och drar ner honom från stolen…

Den mordiska popupen. Klicka för att se - och höra den - i sin helhet...

Dagen efter står två andra elever i skolan och pratar om de två skolkamraterna som kvällen innan båda begick självmord i sina rum. De viskar skräckslaget om hur de hade hunnit måla hela sina rum röda med sitt blod innan de dog. Och på hemsidan med svart text på röd botten står ett nytt namn efter det som förut var det sista: Lars-San.

Många japaner satt alltså kallsvettiga framför den här historien vid slutet av 2003. Inte minst eftersom att sekunden efter att flashfilmen spelats upp så dök en popup upp på skärmen, och gissa vad den föreställde? Just det – den som frågar om man gillar ens röda rum.

Nevada-Tan

Men det var först när denna hemska historia fick en oväntad twist i det verkliga livet som den blev känd för en bredare allmänhet. Den 1:a juni 2004 gick en elvaårig flicka in i ett nästan tomt klassrum med en mattkniv i handen. När hon gick ut igen hade hon dödat sin 12-åriga klasskamrat Satomi Mitarai. Händelsen kom att bli känd som the Sasebo slashing, och väckte stor oro och förtvivlan i hela Japan och även internationellt. När man sedan upptäckte att red room, filmen om den förbannade hemsidan, varit hennes favoritflash, var den dramatiska höjdpunkten i historien uppnådd. Tanken på en liten skolflicka som sitter hemma och tittar på skräckfilmer på det stora ogreppbara Internet, för att sedan gå till skolan och skära ihjäl en klasskamrat var alldeles för tilltalande både för de som såg romantiska värden såväl som anti-nät-propaganda i det. Det blev ett meme av flickan (som på ett foto synts iklädd en University of Nevada-hoodie, och därför kom att kallas Nevada-Tan), och än idag diskuteras fallet på nätet.

Det är vida känt att alltid när nya fenomen dyker upp så finns det folk som avskyr det. Händelser som the Sasebo slashing används då alltid som argument för varför det nya är farligt och hemskt och bara leder till dåligheter. Förmodligen fick det japanska förtroendet för nätet sig en törn efter händelserna sommaren 2004, trots att mordet antagligen skulle skett oavsett flashfilmen red room. Men det är ju oundvikligt att den nu har en viss fruktansvärd lyster – den har förmodligen kommit en 11-årig mördare närmare än någon annan. Oavsett vad man tycker om det hela så är det bara att hoppas att nätkulturen med alla sina inslag av humor, kärlek – och skräck – ska få fortsätta blomma länge. Utan att för den skull leda till knivmord.


En reaktion på ””Red room” eller Flashfilmen som ledde till ett mord

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *