Pusslet man löser med tankekraft

För oss som är i daglig kontakt med, och kanske till och med är yrkesmässigt beroende av, är det lätt att glömma att internet för många är ett enda stort pussel. Man måste lära sig logiken i nätets vindlingar, förstå idéerna bakom mekaniken, för att kunna känna sig hemma. Har man inte gjort det är det väldigt lätt att vända på klacken och istället vara rädd eller överdrivet respektfull för nätverken och deras befolkning. Jag har stött på det många gånger hos människor i min närhet: det största hindret för att lära folk hur man beter sig online är rädslan för att minsta misstag kan leda till att samtliga ens djupaste personligaste hemligheter hamnar på Aftonbladets förstasida och datorn sedan fattar eld i famnen på en. Innan man kan lära ut något annat måste man arbeta bort den rädslan. Jag, som vuxit upp med nätet nära inpå, ser inte det här som ett problem, men för folk som typ i medelåldern fick internet som en ovälkommen gäst som alla andra verkade förstå är det nästan oöverstigligt. Det är väldigt lätt att, innan man ens försökt, avfärda det som för stort eller svårt eller onödigt för att man ska orka lägga ner de timmarna som behövs.

Det är därför intressant på ett annat perspektiv än det rent uppenbara att pusselsidor är så populära på nätet. Pusselsidor, i betydelsen hemsidor som verkar hemliga och mystiska där meningen är att man ska klicka på en viss punkt i en bild, skriva en viss fras i sidans URL, fylla i ett visst lösenord eller hitta en viss formulering i källkoden för att komma vidare till nästa nivå, kan tolkas som nätbefolkningens sätt att sätta sig i sina föräldrars skor. Man konstruerar en värld där ens kunnande och erfarenhet dras till sin spets för att se om internet fortfarande kan framkalla den där känslan av förvirring. Det är som när farbröder åker och fiskar tillsammans: en anledning att ha det trevligt tillsammans, men också med en utmaning som kontext. Man lär sig mer om den dimension man kallar hem.

Första utmaningen i notpr0n: öppna dörren...

Och det är möjligt att man inte har befogenhet att kalla internet för hem innan man löst nätpusslenas 100.000-kronorsfråga: notpr0n. Pusslet, som lanserades 2004 med inspiration från den äldre sidan Thisisnotporn.com (som nu är en tom domän, enbart upptagen av en fantasilös länkfiller) byggdes av den då 22-årige David Münnich. Han hade lyckats lösa Thisisnotporn.com, men var under processen så beroende av andras hjälp och tips för att kunna göra det att han inte kände att segern var rättvis. Därför ville han göra ett pussel som alla som kunde tänka sig lägga ner den tid det behövdes kunde lösa. Han började med att ge pusslet 81 nivåer, men med tiden har det växt till 140 stycken. Under de första 139 nivåerna testas alla ens datorkunskaper, från HTML-editering till snabbinlärning av nya program, och stora krav ställs på ens associationsförmåga och kreativitet. Av de miljontals som försökte hade bara 168 personer lyckats lösa pusslet ända till den sista nivån. Tills nivå 140 – Level Nu – lades till. I skrivande stund har endast 23 personer, av de över 15 miljoner som försökt, kommit ända till Level Nu och faktiskt löst den. Varför är Level Nu så svår? Jo, för att den kräver att pussellösaren använder sig av den minst sagt kontroversiella tekniken fjärrsyn. Man ska alltså vara klärvoajant, för att använda ett mer känt ord. Eller för att gå direkt på folktroaspekten av det: siare. Detta har alltså 23 personer lyckats med. Lyckas man med det får man ett diplom, undertecknat av Münnich själv. Det kan man fan gott ha.

Previewbild av notpr0n-diplomet

Nätpusslena har bara växt sedan dess. Många är hemlighetsfulla, utan någon avsändare eller något ansikte bakom sig, som t.ex. Snarg. Det finns inga uppenbarliga mål eller kringfakta som fallet är med notpr0n – bara en startsida, och de sidor som kommer upp allt eftersom man klickar sig fram. Eller som Zest Riddle, som t.o.m ansträngt sig med ljudeffekter och läskig musik och allting. Eller Amnesya, ett fortfarande olöst pussel, där du måste ha ett bild- och ett ljudbehandlarprogram för att komma vidare. Eller The first door, där du ska skriva in alla lösningarna i hemsidans URL, allt eftersom du kommer på dem. Eller den lite annorlunda men absurt kluriga Einsteins Riddle, där du ska klura ut förhållandet mellan ett antal personer, deras hus, rökvanor etcetera. Och så vidare.

Nätet är onekligen ett perfekt format för pussel som dessa. Dels för att, som fastslaget ovan, testa sig själv och ens kännedom om nätet. Men också för att man som pusselskapare ges möjligheten att vara lite hemlig och udda. Alla gillar en hemlighetsfull mystiker, och särskilt så när det kommer till låtsasdramatiska spel som spelas bäst ensam framför datorn nattetid. Att folk som sitter och skriver sådant här enligt fördomsbilden gärna håller sig lite ensamma och nördiga bättrar bara på myten. För många av dem är kanske det verkliga livet, att leva bland människor som ställer krav och missförstår, ett svårare pussel än programmerade nätpussel någonsin kommer vara. Vi bör alltid minnas att det nästan alltid finns någon annan där ute som finner livspusslet, som Alliansen så framgångsrikt lanserat som begrepp, krångligt på sätt vi bara kan föreställa oss. Frågan är vilka man bör ha mest sympati för: de som inte orkar förstå sig på en lek på nätet, eller de som inte orkar förstå sig på allvaret i livet?

En reaktion på ”Pusslet man löser med tankekraft

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *