”Burn them” eller Varför jag sitter livrädd ensam hemma på nätterna

För någon vecka sedan satt jag och några vänner på min flickväns arbetsplats, ett mycket trevligt hotell inhyst i en båt på södermälarstrand, och drack några öl i takt med att försommarkvällen övergick i den för årstiden typiskt svalare natten. Samtalsämnena var blandade, delar av minst två olika gäng var representerade och då brukar det inte omedelbart dra igång ett stort rundabordssamtal, utan man pratar snarare med dem man upplever sig känna bäst. Men några öl innanför jackorna senare hade vi hittat ett ämne som skulle framstå som kvällens tema: spökhistorier. Det började som sådana samtal brukar, trevande, man beskriver något tillfälle då man blev ordentligt rädd för något som senare skulle visa sig vara helt ofarligt, och sedan skrattar alla vänligt åt ens nervösa tillkortakommande. Samtalet fortsatte också på det klassiska sättet det brukar, och efter ett tag satt vi alla ganska uppslukade av olika mer eller mindre verklighetstrogna Klintbergare och rös ikapp. Jag njöt i fulla drag.

Anledningen att jag just den här natten var så benägen att prata om moderna myter, dessa ofta så klassiskt upplagda berättelser om våra djupaste mänskliga emotionella reaktioner, skräcken inför det okända eller det alltför väl kända, var att jag några dagar tidigare snubblat på Youtubeserien Marble Hornets. Introduktionen till serien är ett exakt 2 minuter långt filmklipp, bedrägligt stillsamt, där bakgrunden till historien berättas med vit enkel text mot en bakgrund av miljön kring en väg i USA. Hittills har 842.000 personer sett det, och därmed betat av den första delen av en 41 avsnitt lång, fullkomligt remarkabel uppvisning i hur genial skräckstorytelling på nätet kan vara. Se den du också, annars kommer du inte haja vad jag snackar om framöver:

Upplägget är, som ni förstår, lovande. ”Burn them”. Och därifrån blir det bara bättre. Historien om hur en lång ansiktslös man börjar förfölja Alex Kralie och efter ett tag också Jay, berättaren och personen som fick filmklippen av Alex, griper tag i en i ens innersta mest ursprungliga del av hjärnan: rädslan för den namnlösa kraften som när som helst kan dyka upp, när som helst föra bort en från det man själv uppfattar som den befintliga världen. Alex och Jay känner sig snart så stressade att de för sitt eget välbefinnandes skull ständigt måste filma sig själva. De måste veta att de alltid, oavsett om de sover eller är vakna, är hemma eller utomhus, har ett elektroniskt vakande öga över sig, en iakttagande kraft som aldrig sover och aldrig ser fel. Men när det visar sig att den långa kostymklädde förföljaren inte bara stör uppfattningsförmågan hos människor, utan även hos videokameror vilkas bilder blir blurriga och inverterade, och vars ljud blir distat och förvrängt, tas inte bara huvudpersonernas trygghet bort i ett svep: även vi tittare försätts i en osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som inte är det.

Marble Hornet-tittarens första möte med den skrämmande varelsen The Operator

När jag för första gången satt igenom de 10-15 första avsnitten av serien (vilket gick fort, de håller sig ofta kring tre-fyra minuter i längd), klockan började närma sig två på natten och min flickvän inte hade kommit hem från sin utekväll vilket renderade mig total ensamhet i min lägenhet på Reimersholme, var jag helt ifrån mig. Aningen att antagonisten, den skrämmande ansiktsdragslösa mannen, hade så mycket större styrka än man först insåg, i kombination med att man visste att ljudet och bilden i klippen när som helst kunde slå helt snett och med full kraft slå hela ens perceptionsförmåga ur spel, var tillräcklig för att lämna mig klarvaken tills min flickvän kom hem. Och nu, när jag tittat igenom alla 41 avsnitt, är jag dels halvt sinnessjuk, men mest av allt ruggigt spänd på nästa avsnitt. För det häftiga är att den här serien sker i realtid. När huvudpersonen en gång var borta i sju månader i sträck, och varken hörde av sig via sitt twitterkonto eller sin youtubekanal, gav många upp hoppet om serien. Men plötsligt återkom han och kunde berätta att han den morgonen vaknat upp på ett hotell han inte kände igen, och inte alls visste vad han hade haft för sig det senaste dryga halvåret. Tills han hittade en låda med videokameraband som redde ut hans långa frånvaro… inte för att det var så värst lugnande, av innehållet att döma. Och detta – att serien är i realtid, att man lever i bilden av att huvudpersonen just nu är ute på vägarna, jagad av den trots The Operator, som den ansiktslöse kommit att kallas, är kanske seriens största styrka. Och ett kraftprov som visar vad internet gjort av den urgamla företeelsen att berätta spökhistorier.

Det finns mycket mer att berätta om kring Marble Hornets, massor av fascinerande bakgrundshistoria och inside information, men jag vill faktiskt inte spoila den här upplevelsen för er. Jag tycker ni ska titta igenom hela serien själva. Det tar inte så mycket tid, men kommer om ni delar mina intressen förmodligen ge er en ny favoritserie. Och till skillnad från vanliga TV-serier vet ni aldrig när den här serien ska slå till nästa gång. Titta igenom alla avsnitt, och gör det enligt ordningen som presenteras på den här fansiten. Det är värt det.*

Ted's Caving Page är kanske ingenting för dem med klaustrofobi...

Känslan jag fick av Marble Hornets kände jag igen från när jag för några år sedan upptäckte de två historierna The Dionaea House och Ted’s Caving Page. Båda två är historier om stora fruktansvärda upptäckter i vardagen, med twister i slutet. Det finns dock en avgörande skillnad. Den förstnämnda är en historia som blev populär på nätet 2004, om hur två barndomsvänner upptäcker att en tredje blivit totalknäpp och mördat två personer på ett fik för att sedan vända pistolen mot sitt eget huvud. De spårar ursprunget till vansinnesdådet tillbaka till det hus som deras vän alltid var så livrädd för som barn, och upptäcker att något är hemskt fel med det. Det spännande med The Dionaea House, förutom dess välskrivna och gastkramande plott, är upplägget: här berättas historien genom mailkorrespondens mellan de två huvudpersonerna, för att senare övergå i att visa andra personers uppfattning av skeendet genom deras bloggar. Resultatet blir en stor och bred autencitetskänsla. I Ted’s Caving Page är berättandet mer konventionellt: här följer vi en persons grottutforskardagbok. Ted och hans kompis hittar en grotta som verkar gå djupare än de först trott, och börjar fulla av förväntan och entusiasm inför att vara först med att utforska en ny passage gräva sig djupare. Men efter ett tag inser de att de inte är ensamma i grottan… Det konventionella berättandet är bra, för nya grepp behöver inte alltid vara ett självändamål. Det är utmärkt väl skrivet, och dessutom illustrerat med foton som gör att man undrar var egentligen gränsen för vad som faktiskt hänt och inte hänt går.

Ovanstående historier är alla just det: historier. I vissa av fallen har någon av upphovsmännen gått ut och tydligt förklarat att det bara handlar om fiktion, i andra kan man ana att det finns en alldeles för entusiastisk och duktig författare bakom raderna för att det ska kunna vara på riktigt. Men suget att föreställa sig att det som beskrivs har hänt är stark, och formatet uppmuntrar det. Det är helt enkelt tillräckligt verklighetstroget, och eftersom det är upplagt på nätet, utan foton på skaparna, utan tydlig cred, går fantasin bärsärk. Det här kanske inte har hänt, men något liknande?…

Åtminstone Marble Hornets gör mig inte bara skiträdd – utan också entusiastisk. Det här är bara början på ett helt nytt sätt att göra skräckfilm på. Den har redan gjort lika stort intryck på mig som någonsin första gången jag såg t.ex. Exorcisten. Men den filmen var en engångsupplevelse. Att som här väva in tittarna i livet genom att låta dem följa med på Youtube och Twitter är ett fantastiskt sätt att skänka närhet till storyn, och dessutom lägga in den i bakhuvudet på oss som följer med. Jag kollar ofta till Twittern – har Jay sagt något nytt? Har den mystiska Youtubeanvändaren Totheark, som efter de första inläggen började skicka kryptiska inlägg till Jay som ofta antydde att han var under uppsikt, gjort något nytt? På det här sättet lämnar aldrig historien om den misslyckade filminspelningens fruktansvärda konsekvenser mitt undermedvetna.

Framtiden är alltså ljus. Eller, mörk menar jag. Om ingen annan gör något sånt här på svenska lovar jag att personligen ge mig ut i skogen med en handhållen kamera och skrämma skiten ur slösurfare med suddiga bilder på skrämmande skepnader långt borta. För det finns en fantastisk grundläggande lärdom att ta vara på här: det är alltid läskigare att ana formerna av sin skräck än att ställas inför den i all sin löjliga enkelhet. Jag minns ett sekvens ur den urtrista skitskräckisen Jeepers Creeper, där monstret som man dittills bara anat plötsligt filmades när han satt och körde herrgårdsvagn. Hur läskigt är det när ett monster med tentakler och grejer sitter och växlar och lägger i friläge och öppnar handskfacket och kollar om det finns några Vicks kvar? Precis, inte alls. Och eftersom det är mycket billigare att inte bygga en enorm dräkt, eller animera stora delar av filmerna, så finns alla möjligheter för glada amatörer att göra egna fantastiska konstverk, fruktansvärt läskiga i sin enkelhet, framöver – särskilt som tekniken blir billigare och billigare. Jag ser fram mot att skrämmas gråtfärdig framför min dator klockan två på morgonen igen. Gärna så snart som möjligt.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets storytelling, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

 

 

 

* En sidnot här är att när man pratar om Marble Hornets brukar ofta boken House of Leaves nämnas i samma andetag. Jag har inte själv läst den, och kan således varken rekommendera eller avråda från att läsa den, men konsensus bland allt jag läst om den verkar vara att den är fruktansvärt läskig och väldigt bra. Är du nyfiken är det bara att köpa den på Adlibris, och återkom gärna hit med en kommentar!

13 reaktioner på ””Burn them” eller Varför jag sitter livrädd ensam hemma på nätterna

  1. Fantastiskt! Stor risk att jag slösar bort resten av min dag på det här nu. Det får mig dessutom att osökt tänka på när jag gick i mellanstadiet och min lärare började lektionen som vanligt -hej allihopa, ok då börjar vi, vad är det för datum i dag? 12 april, ropar någon och läraren får helt plötsligt något mörkt i blicken och kommer helt av sig. Sedan säger hon att hon måste berätta något för oss. Det gick i stil med (här mycket mer komprimerat) – Jag hade helt glömt bort att det var 12 april idag, exakt idag för fyra år sedan var jag och tre kompisar ute på en skogspromenad, vi hittade ett gammalt övergivet hus… alla fick en spöklik känsla och helt plötsligt bryter en av vännerna ut i ett fasansfullt skrik och faller ihop död. Ett år senare på samma datum händer samma sak med den andra vännen helt oförhappandes i ett badhus. Nästa år den sista vännen. Sedan berättar hon att hon bävat för den här dagen men förträngt den ur minnet efte…GAAAAAAAAAAAAAAAA! Hon lägger av det högsta mest fruktansvärda skrik jag hört och faller ihop över katedern. Vi var typ 10 och jag och antagligen alla andra nästintill bajsade på sig av skräck. Det sitter fortfarande kvar i huvudet 20 år senare. Grymt gjort.

  2. Hittade nyligen till din blogg och jag får säga att du har en hel del underhållande läsning. Tack för det!
    Jag började läsa denna tråden på flashback https://www.flashback.org/t1235354. ”Vad är detta? [Varelse i skogen]”
    Det är en snubbe som vid olika tillfällen sett en obehaglig karaktär utomhus. ”Dom är runt 150 höga oftast, men jag har sett en som var lika stor som en fullvuxen man. Det ser ut som att dom inte har någon hals och uppfattas som knöliga av mig. Dessutom springer dom riktigt fort trots att dom har ben som är hälften så långa som våra.”
    Man vet inte riktigt vad man skall tro, speciellt inte efter att andra påstår sig ha varit med om liknande händelser och med samma karaktärsdrag på varelsen. Minnen de glömt bort tills ts tråd gjorde dem påminda. Jag satt där och läste sida efter sida, grubblade om jag själv sett till varelsen någon gång och att ett förträngt barndomsminne skulle poppa upp i skallen och göra mig ännu mer rädd för tråden.
    Kanske rent trollande från ts, men 125 sidor ihärdigt och grymt gjort i så fall.
    Dock bara läst de första 50 sidorna, livrädd mitt i natten. Sen glömde jag bort tråden efter ett tag.
    Minns att det var en väldig spänning om huruvida ts, eller annan skulle lyckas få den på bild osv. De flesta tycks bli chockade och paralyserade av rädsla då mötet blir så oväntat och snabbt. För att sedan lång tid efter funderat på om dom sett i syne.
    Sen har det mer spårat ut till vad olika skogsväsen och dyl Sverige hade förr. Om tomtar och troll i skogen faktiskt stämmer osv.
    ”Det man inte vet har man inte ont av”, borde kontras med att man blir paranoid av att veta att man inte vet. imo.
    Ha de gött!

    /Emma

  3. Alltså tack tack tack tack tack för att du tipsade om Marble Hornets. Det tog mig visserligen ett år att våga se serien, men nu är jag sett ikapp och är helt frälst. Ungefär det läskigaste jag sett. Någonsin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *