Jag har skrivit mycket gott om forumet Flashback tidigare. Men jag är samtidigt smärtsamt medveten om att man aldrig ska ta dess förmenta godhet för given. Många människor där använder ens uppmärksamhet för att trolla – nätets version av practical jokes, där upphovsmannen – trollet – hittar på en historia och försöker få dig att tro den. Därför förhöll jag mig när som jag rutinmässigt besökte Flashback den 11 oktober förra året till en början lite avvaktande till användaren LurifaxFlux trådstart ”hängning”. Det är inte helt ovanligt att såna trådar startas och visar sig vara bluff. Cyniskt men sant. Tyvärr var det inte bluff denna gången. LurifaxFlux fullföljde sin plan och mötte därmed en alldeles för tidig död. Ni minns säkert det, för kvällstidningarna var helt uppe i varv över hur sorgligt allt var, och hur onda alla på Flashback var. Det var en väldigt ensidig bild som visades – för även om några, förmodligen lika övertygade om att LurifaxFlux trollade som jag var, hejade på honom på ett väldigt vidrig sätt så var det desto fler som ärligt lade ner själ och hjärta för att hjälpa honom. Och de lyckades ju hjälpa honom – för polisen hittade faktiskt dit så fort tack vare de på Flashback som letade upp LurifaxFlux adress. De hittade bara inte dit fort nog.
Kort efter LurifaxFlux bortgång kom det upp en ny självmordstråd på Flashback. En kille sa att han skulle sänka en sömnmedelsdrink med medikamenter i nog för att däcka halva norrland. Han fullföljde – men tack vare rådiga Flashbackmedlemmars ingripande hann polis och ambulans dit i tid. Användaren överlevde. Media tog däremot inte alls upp nyheten på samma braskande sätt de hade gjort när LurifaxFlux lyckades med sitt uppsåt. De tog faktiskt inte upp saken alls. Med växande frustration förstod jag att när Flashback och sociala medier räddar liv så glöms det gärna bort. I kontrast till hur det blir när människor med inställningen att ta livet av sig går ut och berättar det på nätet. Samma sak hände hur som helst några månader senare, i januari i år. Jag citerar ur blogginlägget jag skrev om saken dagen efter:
Igår kväll kl 22.26 skrev Flashback-användaren Thisblowsass att han ”krossat ungefär 170 st 200 mg koffeinpiller och tänker om några minuter sänka det tillsammans med alkohol och en energidryck”. En cocktail som slutar på dryga 30 000 mg koffein – kaffepower nog att ta kål på ett hundratal fullvuxna män. Han drack den och kunde konstatera att den var ”fantastiskt äcklig”, varefter hans inlägg började bli färre och färre – och snurrigare och snurrigare skrivna.
Men långt innan han skrev sitt sista inlägg i tråden hade användarna Obzoleet, Abortvitae, muppenwtf och HugeSackOfNachos med många flera börjat jaga upp killen bakom kontot. Genom PM, telefonsamtal, Hitta.se och Flashbacks berömda detektivarbete kunde de sedan ringa polis och ambulans, som slutligen hittade och kunde rädda killen.
Under hela denna period fanns det visserligen skribenter i tråden som uppmanade till att fullfölja självmordsförsöket, eller som häcklade TS. Men de fick allt som oftast på pälsen från den stora majoriteten. Mitt intryck är att attityden till självmordsförsök i synnerhet och hjälpsökande individer på Flashback i allmänhet börjar präglas av en allt större förståelse.
Jag räknar inte med att läsa något om detta i någon som helst mediapublikation. Därför skriver jag om det här. För det förtjänar att komma ut.
Den här gången kom det faktiskt ut – delvis tack vare ovanstående text. Den togs upp och citerades av den stora inflytelserika bloggen Feber.se, och snart var nyheten uppe på såväl Sveriges Radios site som nätnyhetstidningen Nyheter24. Killen som försökte ta livet av sig lade senare faktiskt upp ett tackklipp:
Det här hade naturligtvis både kunnat och säkert också blivit en nyhet, alldeles utan min insats. Men jag gillar att tänka att jag hade en liten påverkan. Helt klart är åtminstone att utan min blogg och min Twitter hade det inte alls varit möjligt för mig att visa upp Flashbacks goda sida. I Flashbacks slutna natur ligger att vad som händer där gärna stannar där. Och eftersom att Flashback som forum stämplats som en mänsklig avskrädeshög så avfärdar ofta media allt som händer där. Det verkar vara oerhört svårt att ta in att det ryms både gott och ont under Flashbacks tak – en generell inställning till sociala medier som jag stöter på överallt. Det är ofta svartvitt – antingen är det idiotiskt tidsslöseri eller direkt ondskefullt – om inte motsatsen bevisas dagligen och med mördande tydlighet. Den stora gråzonen av vardagligt prat, vardagliga insatser och kanske framför allt, som i fallet med Thisblowsass, vardagliga hjältedåd, glöms bort, försvinner. Jag försöker alltid ändra på den inställningen när jag kan. Man ska veta att det som kan se ut som värdelöst kallprat vilken sekund som helst kan leda till värdefull hjälp i en mängd olika områden.
Tack vare Twitter kunde jag när Thisblowsass räddades av Flashback berätta om honom för människor som kanske dittils trott att det inte fanns medmänsklighet där. Och de människorna finns, det är helt uppenbart. Tweeten där jag länkade till mitt blogginlägg om det första självmordsförsöket fick t.ex. 35 retweets, vilket är 35 personer som tycker det är så viktigt att det behöver läsas. Att så många bryr sig om att förbättra ett oförtjänt nedsolkat rykte tycker jag är en uppmuntrande tanke.
Det här är del 3 av 5 av mitt bidrag till #mintwitter. Första delen, ”Helt unika möjligheter”, finns att läsa här och andra delen, “Hashtaggar, jobbsök och möten som förändrar liv”, finns att läsa här. Del 4, “Kissiegate eller Hur det känns när ens blogginlägg blir viralt”, finns att läsa här.
3 reaktioner till “Min twitter: Flashback – mycket mer än näthat”