Min twitter: Helt unika möjligheter

Läste nyss ett utmärkt inlägg av vassa @dreadnallen om #mintwitter och hela den sociala värld som Alex Schulman och Mårten Andersson glömmer bort att prata om när de väljer att representera hela svenska Twitter. Eftersom jag imorgon, tisdagen den 25:e maj, ska jag hålla en föreläsning för svenska Röda Korset om nyttan och nöjet med Twitter, tänkte jag att den som text kanske skulle kunna hjälpa någon bloggläsare of mine också. Därför lägger jag upp den, i en smula redigerat format, på min blogg, i fem delar. Om den kan få någon enda att upptäcka samma enorma värde i Twitter är det värt det. Det här är att betrakta som mitt inspel till #mintwitter.

Under min sena barndom och tidiga tonår var jag en storkonsument av Bertböckerna. Jag vet inte hur många bertböcker ni läst, men för tydlighetens skull kan man väl sammanfatta alla 16 böckerna som kom ut med ”tonåring hittar på freudianska synonymer för stånd”. Att jag gillade de böckerna säger oändligt mycket mer om mig än det gör om böckerna, men eftersom jag absolut inte är här för att prata om det tänker jag inte göra det en enda sekund till och jag besvarar heller inga frågor om saken. Vi kan nöja oss med att konstatera att jag älskade och konsumerade bertböckerna som jag konsumerade chips när jag var i den åldern, och att båda de konsumtionsvarorna antagligen format sina respektive delar av den person jag är idag.
Senare, under högstadiet var en av de mångna serietecknare jag upptäckte och lärde mig älska Johan Wanloo. Han ritar mest tjocka gubbar med skägg, förmodligen eftersom han själv är en (för att citera honom själv), och gör det förbaskat bra än idag, och i tecknande är han en av mina absolut viktigaste inspirationskällor. Faktum är att jag för första gången efter säkert 8 års läsning av hans grejer träffade honom härom veckan, på seriefestivalen i Kulturhuset här i Stockholm. Han var jättetrevlig, men eftersom han skelar något så ohyggligt är det väldigt svårt att veta om han är djupt ointresserad av det man pratar om och längtansfullt skådar in i fjärran… Eller om han helt enkelt bara ser ut så. Jag tror för min egen skull på det sistnämnda.
Slutligen, bara för några år sedan, i det att jag jobbade som redaktör för hemsidan Lista.se snubblade jag över ett blogginlägg skrivet av en reklamare som heter Jonas Adner. Han berättade om en damboutique han ofta gick förbi, där en provdocka via lappar förde en liten dialog med betraktarna, typ ”Trevlig klänning, tycker ni inte?.” Tonen var minst sagt gemytlig – för att citera Adner: ”Det kan bara finnas en handfull genier i världen som är kapabla att kallprata i en reklamskylt.” – och Adner hade skrivit fullkomligt genialt om det. Hela hans blogg var faktiskt groteskt genial. Varenda mening var ett exempel på stilistisk fulländning. Jag hade upptäckt det närmsta jag nånsin kommit min absoluta förebild i att skriva roligt.

Varför berättar jag det här för er? Jo, för att den 9:e november förra året började ena halvan av Bertboksförfattarna, Sören Olsson, följa mig på Twitter. Den 29:e juni förra året började Johan Wanloo följa mig på Twitter. Och slutligen, den 20 april i år, började Jonas Adner följa mig på Twitter.

För första gången i mitt liv är jag i ett läge där jag kan kommunicera med mina idoler. Och inte bara kommunicera. Småprata! Debattera! Och det häftigasta av alla tecken på att vår relation inte längre är enkelspårig är att de faktiskt också läser min blogg. Självmant svarar på mina tweets. Sprider vidare saker jag skrivit. Jag är ingen kändis, eller ingen superbegåvad geniunge. Ändå har jag konstruktiv och löpande kontakt med mina idoler! Det är, när jag tänker på det, berusande.
Det är också ett av skälen till varför jag älskar Twitter. Mitt mål med den här serien inlägg är att ni också ska bli förälskade.

Nästa del i serien, med några exempel på hur hashtaggar kan förändra liv, finns att läsa här.