Varför jag hatade Kalle Ankas Pocket

En smått omtolkad Barks-ruta

Alla som är mellan 50 och 10 år gamla och haft en barndom vars lejonpart utspelat sig i en civiliserad demokrati har någon gång stött på Kalle Anka och Disneyuniversat. Såsom serieentusiast nöjde jag mig inte med att stöta på den; jag ägnade större delen av mina tonår åt att totalt begrava mig i den. Jag har prenumererat på Kalle Anka halva livet, och är väl bekant med de flesta namnkunniga tecknarna. Vissa gillade jag mer, som det absoluta geniet Don Rosa, den expressionistiskt lagda Marco Rota och Vicar med sin osvikligt höga lägstanivån. Andra gillade jag mindre.

Men ett forum som jag snabbt började inse inte hade så värst mycket att erbjuda var Kalle Ankas pocket. Tidigt stod det klart att det utgjorde någon sorts motsvarighet till Efter Tio med Malou: halvbegåvade wannabes lekstuga. Dessutom slängde de alltid in totalkassa spinoff-serier för att marknadsföra de då aktuella Disneyfilmerna i dem, varför vi inte bara tvangs lida av de kroniskt likartade serierna om de tre små grisarna och vargen (själva upplägget att försöka hitta på nya historier kring fabeldjur vars öden redan är fastslagna ger ju lika mycket svängrum som Babben Larsson i en lufttrumma) och/eller den lilla indianen Hiawatha (en smart ung indian och hans korkade hövdingfarsa: let the fördomsfest begin!), utan också serier av typen “Snövit/Lady och Lufsen/Pongo och de 101 dalmatinerna/Peter Pan gör saker de inte gjorde på film för att de är för andefattiga”.

Det är dock lätt att glömma alla björntjänster Kalle Ankas pocket gjort min barndom. För att inte kommande generationer ska göra om samma misstag som jag gjorde vill jag nu reda ut för er, mellan tummen och pekfingret, vilka sorts serier som fanns i Kalle Ankas pocket.

  • Farbror Joakim på skattjakt
    Dessa serier följde ett mönster som verkade lika oundvikligt i Kalle Ankas pocket som tyngdlagen för oss läsare. Kalle och brorsönerna är hemma hos Joakim och kollar in hans artefakter, någon har sönder något varpå ett urgammalt dokument/papyrus kommer i dagen. Där förkunnas att var 1000:e år visar en klippas skugga var en fantastisk skatt ligger. Som av en fantastisk slump konstaterar ankorna därefter att “jösses då, det är ju imorrn!”. De packar sina väskor, åker dit, hittar efter diverse klädsamma umbäranden (t.e.x Kalles oumbärliga närkontakt med ett lokalt odjur) skatten, Joakim torskar den dock tack vare någon töntig paragraf i Gröngölingsboken (som alltid slängs in som quickfix om plotten innehåller ett krångligt problem) men lyckas ändå tillskansa sig en god summa pengar. Kalle och knattarna får ingenting. Utom möjligen svabba däck. Ursäkta att jag spoilat ungefär alla serier i alla Kalle Ankas pocketar någonsin.
  • Kalle Anka flyr från Kajsa Anka
    Kajsa behöver hjälp med något. Kalle vill inte hjälpa till. Han flyr Kajsa i åtta sidor, för att sedan ändå bli ertappad. Kalle hjälper till och är arg över ovanstående. Knattarna ger honom skälmska leenden.
  • Knattarna gör saker
    Knattarna, vars intressen varierar kraftigt beroende på vilken manusförfattare vi får och hur mycket/lite kaffe denne druckit samt vilka “ungdomstrender” han/hon tror sig kunna identifiera, är ute och skejtar/cyklar/dansar/hackar datorer/spelar fotboll/hajkar. Det går sämre, men Gröngölingsboken löser alla eventuella hinder manusförfattaren krystat fram, och sen går det bra igen. De high fivar.
  • Kalle Anka provar på ett nytt yrke
    Eftersom Kalle är skyldig sin omänsklige farbror trettiofem månadshyror, och anställningsskydd och fackliga rättigheter är ett ungefär lika ofta återkommande inslag i Ankeborg som sprutbytesprogram för återfallsmissbrukare, är han ofta ute och söker jobb. Dessa serier följer ett tydligt schema: Kalle får ett jobb, är först utmärkt bra på det och blir vida berömd i hela stan, men klantar sedan till det något så groteskt att halva Ankeborg sprängs och Kalle vackert får fly till valfri annan kontinent i en obestämd tidsperiod. Den nya tillflyktsorten får gärna stå i direkt kontrast till yrket Kalle tidigare sysselsatte sig med, så att “Nåja, här slipper vi åtminstone [insert det han jobbade med förut]”-skämt kan utnyttjas till max.
  • En bifigur kommer på besök och ställer till det
    Kusin Knase, grannen Larsson, Ludwig von Anka eller seriehistoriens bästa namn Slöfus McFjäs är ofta återkommande i poketuniversat. Dessa brukar dyka upp för att vända upp och ner på status qou, något som Kalle (för det är oftast han som utsätts för dessa individer) måste rätta till sedan. Det irriterande här är att tecknare som gjort fler än två Kalleserier alltid får för sig att de måste introducera fler karaktärer till det redan fullkomligt fullproppade persongalleriet i Disneyserierna. Resultatet brukar följa mall 1A: Kalles okända kusin, Pröffe Anka, snål och tjock, besöker Ankeborg och oordning följer.
  • Farbror Joakim berättat en historia från sin ungdom
    Den här genren kan kombineras med punkt 1 i listan, för den kan nämligen utvecklas till en skattjakt där något ur Joakims förflutna poppar upp och ger uppslag till nya rikedomar. Men annars nöjer sig många manusförfattare med att bara, utan att i överhuvudtaget fundera på att respektera Barks och Don Rosas historieskrivning kring farbror Joakims liv, slänga in honom i något historiskt skeende exempelvis franska revolutionen och se vad som händer. Farbror Kalle får allt som oftast en comic relief-roll i dessa serier, i samband med att han putsar mynt el. dyl.
  • Kalle Anka är Kalle Anka i en annan tidsepok
    Kortfattat: en manusförfattare har läst en Illustrerad Historia om någon historisk händelse som intresserar honom/henne och vill se vad som skulle hända om Kalle och c:o var där! Det som följer är en ofta anakronistisk samling osammanhängande händelser efter en oinsatt fördom om hur det kan ha sett ut då. Lägg någon av ovanstående mallar på det, och du har ett färdigt pocketäventyr i en Kalle Ankas pocket.

Detta är säkert inte alla, och jag är väl medveten om att jag inte ens börjat ta upp de Musse Pigg-baserade historierna. Om ni kära läsare känner till fler uppslag som jag har glömt står kommentarsfältet till ert förfogande.

Min poäng är: kids, läs inte Kalle Ankas pocket för det är skräp!

3 reaktioner till “Varför jag hatade Kalle Ankas Pocket”

  1. Härligt välskrivet inlägg med en skön touch av humor. Jag håller med dig i det du skriver och dina mallar är av humoristiskt läskigt träffsäkra.
    Jag gillade verkligen inlägget men kan inte hålla med i din slutsats. Kalle Ankas pocket må vara förutsedd och ett forum för nya tecknare och manusförfattare att få in en fot i branschen så har de fortfarande gett mig otaliga timmar av underhållning.
    Ska tilläggas att jag sålt av hela min samling och har endast kvar min samling av Kalle Anka & co “Den kompletta årgången” och Carl Barks samlade verk.

    Mina framtida barn får gärna läsa Kalle Ankas pocket ;)

  2. Precis hittat din blogg! Underbar. Nu kommer jag vara sysselsatt i timmar, dagar, veckor medan jag läser den.

    PS. själv har jag alla Don Rosa och Carl Barks album hemma. På landet finns inkompletta årgångar 1963 – 1977 (mina syskon var värdelösa samlare) plus mina egna 1977 – 2008 kompletta samlingar. Gav upp 2008 när Egmont trots mina hundra påpekanden fortsatt skicka plastleksaker till mig. 35 år gammal!

    Fantomen är en annan historia. Men jag har ringen och medlemsklubbkortet kvar

  3. Måste säga att jag inte håller med dig riktigt. Visst, jag har inte läst Kalle Ankas pocket, men jag prenumererade länge på Kalle anka-tidningarna när jag var yngre och när du beskriver hur kalle-serierna kunde te sig i pocketarna tycker jag inte att det är någon skillnad från tidningarna. Det du beskriver känns som alla kalle-serier som någonsin skrivits ungefär (bortsett från kirurgiska ingrepp på don rosa och carl barks historier om Joakim).

    Men om du tycker att det är sådan stor skillnad på pocket vs tidning får du gärna förklara den för mig. :)

    Tack för en bra blogg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *