Varför jag hatar Nemi

Författarens tillägg, januari 2017: Den här texten skrevs i april 2011, då jag var 22 år gammal. Som alla andra 22-åringar tog jag i ordentligt utan att bekymra mig för saker som nyanser och vem som egentligen är Nemis målgrupp. I efterhand tycker jag att jag var för hård, särskilt som texten nu för tiden hamnar väldigt långt upp bland sökresultaten när man googlar på ”Nemi” och den därmed har en del läsare även idag, men samtidigt tycker jag texten har ett värde som kritik och tidsdokument. Därför låter jag den ligga kvar publicerad, men med detta tillägg. Så här sex år senare vill jag emellertid gärna komplettera den med tillägget att Nemi har sin målgrupp, som alla inte kan förväntas vara en del av, och att den målgruppen säkert tycker mycket om serien. Det tycker jag att ni ska fortsätta göra om ni vill, och ni får gärna avfärda mig som en surpuppa. Slut på tillägg.

Killar vill bara knulla. Eller hur?

Jag har många starka känslor kring serier. Beundran, som första gången jag läste Maus av Art Spiegelman, där jag insåg hur starkt mediet är för att på ett sympatiskt sätt kunna framställa, och till förmån för förståelsen avdramatisera, horribla hemskheter. Kärlek, som varje gång jag öppnar ett Rockyalbum och blir paff av insikten att Martin Kellerman i över tio år lyckats leverera på en sådan extremt hög lägstanivå. Fascination, som när jag betraktar en teckning av Robert Crumb och inser hur serietecknandet hjälpt honom igenom den svårmanövrerade korridor som allas tonår i allmänhet, och hans tonår i synnerhet, utgör. Total hängivenhet, som när forumet Reddits användare av några olika känslorelaterade ansiktsmallar kan pyssla ihop en miljon helt unika berättelser. Förståelse, som när jag läser Jago eller Den frigjorda mannen av Ralf König och förbehållslöst älskar och respekterar hans struliga vackra relationsdramer mellan homosexuella.

Men negativa känslor ingår också bland de ovanstående. När jag inte begriper varför Tony Cronstam slutade teckna Bamse för att gå över till sitt egna bleka Arne Anka-försök, Elvis, blir jag frustrerad. När jag med stigande förvirring inser att SvD inte gjort sig av med förtvivlat trötta Zits och Baby Blues än, trots att det finns så många extremt lovande svenska serietecknare att välja bland. Och när jag dagligen läser seriesidan i min favorittidning DN och lika dagligen blir förvånad över att Nemi, denna norska skenhelighet, denna seriernas vandrande döde, denna skamfläck i den ständigt pånyttfödda nordiska serieboomen, faktiskt varje dag kan överträffa sig själv i fantasilöshet.

Läs mer

Vad i helvete snackar du om, Marcus Birro?

Buhu snyft

Marcus Birro är tillbaka. Inte bara i Sverige (jag instämmer i ”U2 på blixtbesök”-liknelsen såtillvida att de båda är megalomana föredettingar vars existensberättigande som offentliga personer inte längre känns helt självklart), utan som misantropisk ”krönikör” (läs ”ångestbloggande”) hos Expressen. Läs krönikan, kräks om behov uppstår, och återkom sedan hit för min ”analys” (läs ”RAGE!!!”).

Läs mer

Det vore roligare om… #1: Svenska sedelmotiv

Härmed introducerar jag en ny kategori inlägg på bloggen: Det vore roligare om…, en avdelning där jag kan låta min fantasi spinna lite på aktuella händelser och framställa en egen idé av hur saker och ting kunde få ske och utformas.

Nån Per-Anders jag inte vet vem det är.

Jag börjar med dagens beslut att sätta bl.a Astrid, Dag och Greta på de nya sedlarna (däribland en 200-lapp som framöver kommer få min dagliga konsumtion att kännas betydligt mer som ett parti Monopol). Haja hur ballt det vore om alla som var svenska medborgare ett givet datum fick varsin sedel! Det vill säga att du, jag och alla andra vi kände skulle få sitt ansikte upptryckt på någon slumpmässigt utvald sedel. Det hela kan skötas via en kampanjsite där man får skicka in den bilden på sig man vill ska användas. Enligt Riksbanken fanns det vid 2010 års slut 350 miljoner sedlar i cirkulation – det skulle nästan räcka till fyra sedlar per svensk medborgare.  Läs mer

ENSAM PÅ TUNNELBANAN!!!!

Vilka filmer som blir virala är inte alltid lätta att förutse, men oftast behöver de ha något med typ kattungar, galna pajaskonster på offentlig plats eller autotune att göra. Den här filmen har inget av ovanstående men lyckas så bra ändå. Yonathan Elias, en 26-årig halvkändis från Washington, går efter en lång dag på jobbet på t-banan hem – bara för att upptäcka att den är fullkomligt tom. Resten är historia (historia som på en vecka fått 100.000 views på Youtube). En intervju med den glada jäveln finns redan att läsa här. Och javisst – Yonathans entusiasm när han får möjligheten att äntligen balla ur totalt på tunnelbanan är det väldigt svårt att titta på utan att le.

[Urlesque]

Varför jag hatade Kalle Ankas Pocket

En smått omtolkad Barks-ruta

Alla som är mellan 50 och 10 år gamla och haft en barndom vars lejonpart utspelat sig i en civiliserad demokrati har någon gång stött på Kalle Anka och Disneyuniversat. Såsom serieentusiast nöjde jag mig inte med att stöta på den; jag ägnade större delen av mina tonår åt att totalt begrava mig i den. Jag har prenumererat på Kalle Anka halva livet, och är väl bekant med de flesta namnkunniga tecknarna. Vissa gillade jag mer, som det absoluta geniet Don Rosa, den expressionistiskt lagda Marco Rota och Vicar med sin osvikligt höga lägstanivån. Andra gillade jag mindre. Läs mer