Rocky strikes back!

I dagens DN kommer Martin Kellermans första kommentar till hela censurhistorien som rullats upp de senaste veckorna.

Man kan väl mellan raderna här utläsa en viss trötthet på DN och deras klippande och klistrande. Inte konstigt. Kellerman har, såsom varande en av Sveriges absolut största, bästa och mest driftiga serietecknare, blivit mycket illa behandlad av tidningen. En liten näsknäppning, så snäll som den ovan är, kan ingen tycka är orättvis.

Expressens lilla försvarsdikt

Ulf Nilson har ju länge tagit seden dit han kommit och publicerat åsnetexter i åsnetidningen Expressen. Men igår slog han någon form av rekord och – som Andreas Gustavsson, redaktionschef på ETC Förlag uttryckte det – ”slutligen omfamnade rasbiologin”. Detta har renderat tidningen en del uppmärksamhet, huvudsakligen inte överlycklig sådan. Men det är inte den jag tänkte blogga om.

Jag tänkte här belysa Expressens ställföreträdande ansvarige utgivare Per-Anders Brobergs försvarstal. Eller försvarsdikt. Eller försvarsrap. För det som han mailade som svar till Dagens Medias idoga försök att få tag på honom under dagen är inte en vanlig kommentar – det är något mer stiliserat, något mer tempostyrt. Eller vad säger ni;

Vad gäller tisdagskrönikan kan jag konstatera att jag som utgivare inte behöver dela Ulf Nilsons åsikter – det gör jag inte.

Ulf Nilsons åsikter behöver inte vara Expressens – det är de inte.

Men som utgivare kan jag ändå publicera Ulf Nilsons krönika – och det gjorde jag.”

Va? Det är ju rena ordlekar! Låt oss leka lite till med den skapande friheten och sånt och se om vi kan krama ur ännu mer konstnärlighet ur formuleringarna:

Tisdagsorden Ulf Nilsons presterar – de är ej samma som jag formulerar.

Tisdagsorden Ulf Nilson för fram – de är ej flisor från Expressens stam.

Men tisdagsorden från Ulfs penna – hör trots allt ert gnäll här hemma!”

Hm. Kanske inte så snyggt. Om vi kör på den minimalistiska stilen då?

Inte som expressen, inte som jag.

Som Ulf, i Expressen. Varje tisdag”

Lite yxigt, även det. Skitsamma. Ursprungsverket var bäst.
Go Per-Anders – mer sånhär språklig briljans och jag glömmer att läsa vad du egentligen skriver helt nästa gång!

Aftonbladets dunder-#fail eller Att äntligen få utlopp för lite hat

Den här lilla bilden, som jag hittade på Facebook där en kompis lade upp den igår, den 14 december vid tretiden på eftermiddagen, drog efter att jag twittrade om den genom Twitter som en storm under gårdagkvällen och till viss del även imorse. Det är lätt att förstå varför – en publikation med dåliga aktier hos twittrarna gör äntligen något idiotiskt som inte är p.g.a en konstig pressetik – som därmed kan försvaras på ett trollartat sätt – utan som är helt p.g.a lathet/slapphet/dålig korr. Det är liksom som om Marcus Birro skulle råkat twittra ut ett DM till Björn Ranelid.

I övrigt går det inte att säga så mycket om bilden. Det är en gigantisk fail, liksom. Men det är en fail i den mänskliga faktorn – att snurra till det även så här enormt kan vem som helst, du och jag, göra.

Det jag tycker är anmärkningsvärt är frenesin den spritts med sedan jag lade upp den. 107 retweets, allt som allt, om jag räknat rätt. Att svenska Twitter med sådan glädje delar med sig av, och rullar sig i, ett konkret, påtagligt misstag Aftonbladet har gjort – vad säger det om vår relation till tidningen i fråga?…

Hip Hop is dead

På baksidan av denna singel står det enligt uppgift ”EMD tar givetvis avstånd från organiserad brottslighet.”.

Det här är som om Carola skulle göra en cover på GG Allin. Nej förresten. Det skulle kunna blir coolt på något absurt sätt. Det här är bara ännu en bekräftelse på att det är något ruttet i musiklandet Sverige.

När, var och hur hände det här? Vilka omständigheter krävdes för att detta skulle tillåtas hända utan att någon fanns där för att säga ifrån?

Lernfelt: ”Det innehöll en del olyckliga formuleringar.”

Morgonens stora ämne på Twitter har varit att Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt gick ut och kritiserade SJ för att de inte hade ett twitterkonto. Man kan förstå att det blir en stor grej av det (vem minns inte Gunde Svans förvåning inför jordbävningen i Haiti, och allt häcklande som följde på det?), eftersom det är ett sånt till synes flagrant misstag att inte känna till SJ:s twitterkonto med fler än 5000 follower. Dessutom tycker ju svenska twittrare mycket om att skoja och skämta med folk som inte har koll på mediet i fråga – vi är ganska lokalpatriotiska på det sättet.

Lite senare under förmiddagen dök ett Twitterkonto, signerat Malin Lernfelt upp. Det är ju dock inte ovanligt att omdebatterade personer råkar ut för fejkkonton i sina namn som sedan antingen finns kvar som briljant satir eller som barnsligt retande. Därför tänkte jag att jag skulle ringa henne och kolla om det verkligen var hon.

Hon började med att bekräfta att det nystartade twitterkontot de facto är hennes. Hon kommer dock inte använda det särdeles aktivt efter den här historien – ”Jag släpper det här nu”. Angående artikeln kunde hon medge att ”den innehöll en del olyckliga formuleringar”, men att huvudsyftet varit att kritisera de traditionella kontorstiderna kontot verkar under. ”Om man står och ska ta ett tåg klockan 06.47 så är det ingen hjälp att SJ har ett twitterkonto som bara är aktivt under kontorstid”. Detta får man ju ge henne rätt i. I övrigt tyckte Lernfelt att det var ”sinnessjukt att det blir en så stor grej” av att hon skrev en dubbeltydig ledarartikel, men hon hade insikt i att det var så Twitter fungerade. Dessutom är hon van vid kritik – ”Efter varje krönika jag skriver får jag hatmail. Så jag tar inte åt mig.

Efter att detta blogginlägg skrevs var allt väldigt oklart en stund. Det första kontot jag länkade till, @MalinLernfelt visade sig tillhöra någon anonym skojare, och Malin Lernfelt återfanns på @mlernfelt. Men sen efter ett tag försvann det senare kontot, och @MalinLernfelt började hävda att det var det riktiga. Jag ringde upp henne igen och frågade – och hon bekräftade. Alltså är @MalinLernfelt Malin Lernfelt och ingen annan.