Beatrice Ask och facebookarna

”Nu kan man följa Beatrice Ask i hennes vardag!” utropar Moderaterna glatt via sin Twitter. Och ja, den så kraftigt kritiserade justitieministern har skaffat sig en fan page på Facebook. Den är inte helt snygg, t.ex ser profilbilden på henne hyfsat tafflig ut (och kommentaren som en viss Erik Heggestad har lagt på den, ”fett! en sån där halsduk har jag också! är jag bög?”, förstärker det intrycket). Dessutom har inte Beatrice Ask själv proklamerat något på sidan, varför folks kommentarer faller rätt planlöst. Ingen konstruktiv diskussion förs – eftersom ingen styrande hand satt igång någon. Ett ganska intetsägande citat om att Sverige ska vara tryggt för alla o.s.v är den enda officiella åsikten som presenteras. Återigen känns det alltså som att någon har skaffat sig social medianärvaro utan att alls tänka igenom målet, syftet och nyttan först.

Det intressanta här är alltså inte Beatrice Asks själva nätvaro, utan det folk väljer att skriva på hennes sida. Och det är desto intressantare. De tidigaste kommentarerna, från oktober 2009, är mest glada konstateranden i stil med ”Det är klart att man är ett fan av Beatrice.. Hon är ju cool!!”. Lite udda är visserligen kommentarerna som en Kipkosgei Kibusa lägger (”U hav a new friend kenyan male”), men egentligen är där inget ögonbrynshöjande. Men sen…

På sistone har det knappt kommit in några positiva kommentarer till Beatrice Asks fan page alls. Och ingen finns uppenbarligen där att besvara de negativa. Det skulle inte förvåna mig om kommentarerna raderades och hela sidan togs ned. Detta är hittills bara ett kapitalt misslyckande – snälla Moderater, om ni ska lansera någon som ni VET blivit så tungt sågade av Anonymous: gör det bättre än såhär.

Hur en twittrare på rätt plats och tidpunkt blev världens största

Ashton Kutcher är föremål för många Twitterdiskussioner. Han har i skrivande stund 4,906,015 followers (och ett intressant sätt att förstå vidden av den ständiga aktiviteten på Twitter är att uppdatera fönstret med hans konto. Antalet followers och listor förändras ständigt – i tusental). Om den gode Ashton skulle få för sig att skaka hand med var och en av hans followers skulle han bli klar med den uppgiften nån gång under sommarhalvåret år 2390 e.Kr. Nästan alla som har ett finger med i socala media-spelet har någon gång diskuterat, analyserat eller kapitaliserat på han och hans legendarstatus i kvittertermer – senast av en kreativ grupp elever från Berghs School of Communications som slängde ihop utmärkta projektet Don’t Tell Ashton (där min ödmjuka lilla 361-followersruta finns att skåda en bit inåt från det vänstra hörnet).

Alltså är han, och lär förbli, en het potatis. Många skärskådare ser naturligtvis problem med hans hantering av kvittrandet, som t.ex. Daniel Kjellson som i januari skrevFrågan är väl bara när, efter hur många roliga videoklipp med en äppelpaj som avsändare, som Ashton Kutcher – i alla followers och fans ögon – blir precis som ett av de varumärken han nu fakturerar. När han inte längre är en kul kille i gänget, utan någon med en agenda.”. Själv ser jag inte det affärsmässiga hanterandet av Twitter som ett problem så mycket som själva processen hur en person blir Twitters största. Låt oss se över varför Ashton blev sociala medias konung.

16 januari 2009 skapade Ashton Kutcher sitt Twitterkonto, och klockan tio i åtta på morgonen svensk tid skrev han sitt första bidrag i och med det rätt odramatiska konstaterandet ”dropping my first tweet”. 16 april, exakt tre månader senare, vann han över CNN i jakten att bli den första twittraren som nådde en miljon followers (vilket gav honom ett snitt på lite mindre än 11.000 nya followers per dag). Vilka kändisar hade förekommit honom på Twitter då? Redan 2007 började politiker förstå Twitters värde, med Barack Obama i spetsen. Britney Spears reggade ett konto i oktober 2008, men hennes Twitter sköts inte av henne själv, utan någon anställd, varför hennes dragningskraft kan förstås vara mindre. Förklaringen till @aplusk’s framgångar Twitterledes kan alltså vara så lätt att han var den första världsfolkkära kändisen som skapade och skötte sitt Twitterkonto helt själv. En publikdragande utmaning med David & Goliat-karaktär senare krävs det egentligen inte mer än att han blir störst under en period för att det ska hålla i sig. Att följa Twitters största profil blir ett egenmål. Så hur betydelsefullt är det alltså – egentligen?

Det är ju ett obestridligt tungt fakta att Ashton sitter på en kommunikationskanal som med ett knapptryck når snart fem miljoner glada och lättmottagliga konsumenter i alla åldrar världen över. Därmed blir hans målsättning att tjäna pengar på det fullt förståelig – som alla hade gjort i den situationen. Men hur mycket har hans person, hans dragningskraft och karisma egentligen spelat in? Min teori är att det inte har så mycket med något av det att göra. Han hade redan en bred bas med fans, och var någorlunda först bland kändisarna med att utnyttja Twitter på det mest naturliga sättet – alldeles själv. Ashton Kutcher var bara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Därifrån har det varit en självgående maskin som gjort honom till en av världens största megafoner.

Säkerhetshål på Twitter orsakar followerras

Jag och många andra upptäckte vid 18.50-tiden idag måndag något spännande. Ingen av oss hade någon follower. Alls. Alla vi följde hade också försvunnit. Vi var plötsligt ensamma i twuniversum. Det var spännande och nytt, och kanske framför allt jämställt! Äntligen har jag lika många followers som Aston Kutcher, som @bruhnanza utbrast.

Naturligtvis är man lite nyfiken på vad detta kan innebära, och Gizmodo leder in oss på en stig som kan vara intressant. De skrev tidigare idag om en trick som gjorde att vem som helst började följa en. Dead serious. Skribenten John Herrman:

”I have no idea how a hole this large could be left in a service as popular as Twitter, nor do I understand why it hasn’t been shut yet. What I do understand, though, is that Oprah is following me right now, and receiving my DMs. So anyway, here’s how it works:

1. Open the Twitter web interface (I haven’t been able to get it to work in the apps I’ve tried)
2. Tweet ”accept username”, as in ”accept oprah”
How to Force Anyone to Follow You on  Twitter
3. Wait a few seconds. You may get a server error, but that means it’s worked.
4. Check your followers list
5. !!!”

Förmodligen är nolltalen ett resultat av deras jobb med att rätta till detta absurda säkerhetshål.

Denna månad är f.ö säkerhetshålens månad. Facebook spricker, Twitter spricker… vad kommer härnäst? Wikipedia? Youtube? Wierd.

Edit kl 19.18: Twitter bekräftar att follow-talen är nollställda tills vidare på grund av att de måste fixa en bugg, och på bloggen konstateras också att det är på grund av buggen som Gizmodo skrev om.

Jack is the one who gives you the power to Jack your body!

”Now some of you might wonder who is Jack and what is it that Jack does.
Jack is the one who gives you the power to Jack your body!
Jack is the one who gives you the power to do the snake!
Jack is the one who gives you the key to the wiggly worm!
Jack is the one who learns you how to whop your body!
Jack is the one that can bring nations and nations of all Jackers together under one house!”

Totally!

Allvarligt säkerhetshål på Facebook avslöjat

Facebook pratar om ökad öppenhet. Deras tolkning verkar bred.

Säkerhetshålet, som upptäcktes av kontakter till den utmärkta teknikbloggen TechCrunch går alltså ut på att man genom enkla grepp kan se andras profiler ”inifrån”, helt utan att hacka något eller gissa rätt lösenord. Allt man behövde göra var att på svenska Facebook promenera klickstigen Konto-Profilinformation-Förhandgranska min profil…

Man kommer då till ett fönster där man kan se hur ens egna Facebook ser ut utifrån ens vänners perspektiv. Där gick det alltså att komma åt vännernas chatt, privata meddelanden, vänförfrågningar och notifications. Man kunde till och med ignorera vänförfrågningar!

Det är helt enastående att Facebook, som numer har ansvar för 400 miljoner personers säkerhet, kan brista på det här sättet. Jag har sagt det förut och säger det igen – om en stark konkurrent till Facebook skulle slå igenom på svenska marknaden, då skulle Facebooks marknadsdominans faktiskt kunna rubbas. Iallafall i Sverige.

Låtar på svenska: Thriller – Michael Jackson

Tillägnas Tom-Hadar

Snart är det midnatt, och något taskigt gömmer sig där bak
Upplyst av månsken, blir du skitskraj när du ser en läskig sak
Du skriker till, men skräcken gör det bara till en hostning
Du fryser till, och sen när du förstår att nåt är fel blir du helt stel

Chorus
för det är LÄSKIGT, läskig kväll
Och inget kommer rädda dig från varulvarnas skäll
Du vet en LÄSKIG, läskig kväll
Du kämpar för ditt liv mot något häftigt, läskigt ikväll

2nd verse
Du hör en dörrsmäll, och hajar att du ligger risigt till
Du får en kall hand, och tror att du är död snart som en sill
Du blundar hårt, och hoppas att det här är fantasier
Men det är svårt, för samtidigt hörs det från bakom din rygg
Du är ej trygg

Chorus
för det är LÄSKIGT, läskig kväll
Du har ingen chans emot en grej med taggig svans
Du vet en LÄSKIG, läskig kväll
Du kämpar för ditt liv mot något häftigt, läskigt ikväll

Bridge
Nattsvarta monster
Och mystiska konster i dödens parad
Ingen kan sjappa när dödens käft klappar igen
(tråkigt, men…)
Nu är det slut på ditt liv

3rd verse
De kommer ta dig, demoner smyger fram från alla håll
Du blir förhäxad, om du inte håller noga koll
Nu är det dags för dig och mig att mysa lite extra
Och ingen natt, utan att jag finns med dig för din skull
Är på patrull

Chorus
För att en LÄSKIG, läskig kväll
Känns lite mindre läskig när jag delar den med dig
Du, det är läskigt, läskig kväll
Så låt oss kramas om och ha en festlig, fläskig, häftig
Läskig kväll ikväll

Thriller
av Michael Jackson och Rod Temperton
I fri översättning av J.W

Youtubelänk
Spotifylänk

Ja, jag är partisk gällande iPhonen @andreasekstrom. Är inte du?

Andreas Ekström, journalist på Sydsvenska Dagbladet, skrev häromdagen en bloggpost där han räknade upp fel han hade hittat i sin iPhone. Jag trodde personligen att debatten kring huruvida iPhone är en dålig eller bra mobiltelefon lagt sig, och lämnat det upp till var och en att anse sitt om produkten. Men ack så fel jag hade. Ekströms blogginlägg renderade en hel del diskussion, där han anklagas för att vara onödigt nitisk och han anklagar sina meningsmotståndare för att vara frälsta mactalibaner.

Med bakgrund i detta tänkte jag rada upp alla hans påståenden, och dela in dem efter rubriker baserat på vad jag, en vanlig användare (läs: jag använder hela telefonen, mail och appar och ringsignaler och gud vet allt, men jag håller inte på och pilla i operativsystem, ej heller har jag jailbreakat luren), tycker om dem, och hur mycket roll de spelar för mig.  Till saken hör att jag verkligen är nöjd med min telefon. Trots lite krångel här och där, trots att jag var tvungen att lämna in den på grund av dålig mottagare och skrapor på skärmen, så är jag verkligen nöjd. För den har underlättat allt vad gäller mina kontakter med omvärlden – allt. Så jag erkänner villigt att jag är partisk. Och med bakgrund i dessa fel som du skottat upp så undrar jag om du, Andreas Ekström, inte också är det?

Detta ser jag som skribentens missuppfattningar:
* Om man har sitt headset ipluggat försvinner meddelandesignalen.
Nope, det är kvar. Fast i headsetet. Och det är väl meningen att du har det i öronen om du har det ipluggat?
* Telefonen har en benägenhet att låsa sig ung 10 sek mellan varven. Oftast sker det när du behöver den som bäst. Tro mig, det är inget måndagsex. Jag är inne på min femte iPhone. Med 3GS blev det en aning mer sällan.
Har aldrig hänt mig.

Saker som jag struntar i:
* Den som stänger av knappljudet förväntar sig givetvis att alla knappljud ska försvinna. Själva nummerknapparna blippar dock fortfarande som om det vore 1995. Det enda sättet att få tyst på dem är att ha hela telefonen i tyst läge.
Herregud, jag bryr mig inte. Blippandet är inte högt, ej heller har det ett särskilt störande ljud. Om du ska ringa ett samtal kommer du ändå låta liksom. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* Telefonen ger ifrån sig ett löjligt ljud för att bekräfta sända sms. Det går inte att stänga av.
Detta ser jag som en del av användarupplevelsen, och eftersom man kan gå ut ur meddelandemenyn och göra annat samtidigt som sms:et skickas iväg så bekräftar ljudet att meddelandet faktiskt skickats. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* Telefonen ger ifrån sig ett löjligt ljud för att bekräfta att den får ström från sladden. Det går inte att stänga av.
Stör mig inte ett dugg, snarare tvärtom. Vill du inte ha det alls – sätt på ljudlöst.
* iTunes och iPod är två olika system. De borde vara ett och samma.
Jaha, varför det? Har aldrig bekymrat mig.
* När man slår ett nummer delar displayen in siffrorna efter eget gottfinnande. En fyrsiffrig anknytning visas alltså inte som 1234 utan som 123-4.
Jösses amalia. Hur lite har man att bekymra sig om i sitt liv om detta stör en? Tänk trots allt på att om man recenserar en mobil ska man väl bara hacka på sådant som faktiskt stör en i vardagen – som jag ser nummerindelningen så kvalificerar det inte sig som ett sådant störningsmoment.
* Som utvecklare blir du kastad 10 år tillbaka i tiden. Programmeringsspråket har anor från dinousauriernas tid utan garbage collection och valfrihet. Att det rasar ut appar är för mig ett under. Under vilka stenar har de hittat den produktiviteten?
Jag är en vanlig användare. Jag programmerar inte. Men det gör tiotusentals andra – och hur missnöjd du än är med hur man programmerar så är du uppenbarligen rätt ensam om det.
* Ett konto mot en Exchange känns för klent. Som konsult behöver jag tre, fyra sådana kopplingar. Imap och Pop känns ju lagom 2010.
Jag vet inte vad du pratar om. Men är det mailkonton så har jag lagt in fyra egna utan att stöta på något som helst problem, varken med imap- eller pop-konton.
* Centralt godkännande av Appar måste ju bara vara fel. Det är vi konsumenter som ska avgöra det. Censur och överförmynderi hör 1800-talet till.
Nej? Det handlar väl om att kvalitétsstämpla en affär, nämligen iTunes store?
* Appar som installeras är mycket omodernt. Vi vill se webbappar som klarar offline.
Vilka konkurrenter har det? Varför är det en aktuell invändning?

Saker som jag inte bekymras av (läs: jag har inte behov av det):
* Det går inte att spela in samtal.
Har aldrig stört mig. Däremot är jag säker på att det går att lösa med en jailbreakad iPhone.
* Den har ingen kamerablixt och ingen som helst kamerazoom.
Köper du alltså mobiler för kamerans skull? Det är väl sådär? Kameran är enligt min åsikt fullt tillfredsställande för sociala media- och bloggfoton (alltså den average användarens sätt att använda en mobilkamera).
* Väckarklockan kan inte ”bryta igenom” en avstängd telefon. Åtta timmars batteritid åt helvete för den som inte kan ladda, men som ändå behöver väckning.
Med batteritiden en iPhone har måste du ändå ladda den varje natt. Det hör ihop med batteriproblemet som jag erkänner finns.
* iPhone saknar ett enhetligt filsystem. Dvs, du kan inte spara dokument mallan apparna. Dokument i Dropbox är låsta där och kan inte användas i ex QuickOffice. I särklass sämsta egenskapen hos detta OS.
Har aldrig stört mig. Vilka smartphones har enhetliga filsystem?
* Safari hör till utkanterna av webbläsare. Ge oss Chrome i iPhone nu!
Släpper man in Chrome måste man släppa in de andra också, allt annat blir konstigt. Och det är faktiskt inte nödvändigt – Safari gör allt som behövs.

Saker som jag ser som en tillgång:
* Grunduppsättningen med appar går inte att ta bort. Ursäkta, vad får er att tro att jag vill ha en aktieapp i mitt standardutbud…?
Jag tyckte det var tröttsamt att tvingas ha väderappen. Tills att jag upptäckte all nytta med den. Aktieappen skiter jag faktiskt i, alternativt lägger den på sista sidan.
* Autokorrigeringen i sms-text är ”tvingande”, inte gjord för godkännande.
Autokorrigeringen hjälper allt som oftast till när jag behöver skriva snabba SMS. Dessutom lär den sig efter vad man skriver. Så går den ju att stänga av…
* iTunes måste du använda för att aktivera telefonen. För stora org och bolag är det en grym belastning. Visst ger telefonen i sig mindre support men iTunes genererar desto fler.
Om alternativet är att använda filhanterare eller andra sämre program så väljer jag iTunes alla dagar. De är perfekta för varandra och jag har aldrig stött på problem i synkroniseringen.

Saker som jag löser lätt:
* Den saknar FM-radio.
Ladda ner SR-appen eller köp till en FM-mottagare till headsetet. Lättare att lösa än något annat.

Saker som jag kan instämma i är ett problem:
* Den klarar nästan ingen multitasking.
Stämmer. Tur att iPhone OS 4.0 löser det då.

* Telefonen saknar ”lägeslåsning”. Om man halvligger ner och läser en webbsida kan man vara säker på att den plötsligt bestämmer sig för att visa sig från andra sidan.
Kan vara jobbigt – men eftersom iPaden har det så har jag svårt att tro att problemet kvarstår i 4.0:an.

* Batteriet håller på tok för kort tid. Jag laddar min telefon flera gånger per dag. Slå på GPS, kamera och bluetooth så är du snabbt rökt.
Visst är det så – och detta är väl Andreas Ekströms listas enda större problem. Förhoppningsvis presterar nya iPhone bättre här.

Såhär känner jag alltså inför problemen som presenteras. Jag medger alltså att jag älskar iPhone – men jag känner mig inte som en fundamentalist. Efter genomläsning av vad jag skrivit för att argumentera mot problemen ovan tycker jag inte heller jag framstår som en.

Men det är klart, fundamentalist är ju ett tacksamt skällsord. Vem vet vad jag egentligen är fundamentalist kring?